Anledningen till varför jag ej bloggat på några dagar: sorg och sedan begravning.
Tårarna bara rann. Micke var ju liksom inte som andra lärare, han var som en vän som jag hade mellan årskurs 8-9. Han sa ''äsch nu behöver vi inte vara så allvarliga, vi pratar fotboll istället''. Orden kom från Mickes mun, men nu då? Vart försvann rösten och varför? Ett mindre liv på jorden, en mindre röst och en ängel mer. Du är vår ängel Micke. Vi var ett gäng elever runt 8 stycken som gick på begravningen. Det var så hemskt, att se hans barn och hans fru gjorde allt värre. Att veta att han gifte sig sommaren 2014 gjorde också ont, för att han ej längre finns kvar bland oss. Hans barn mellan åldrarna 2-5 år, de satt framför oss och det gjorde ont. Det gjorde ont i mig för att de små barnen inte kommer ha någon pappa att vända sig till för att ge en stor bamsekram eller att han bara skulle finnas där för dem till jul eller varje dag. Tryggheten försvinner. Att gå fram och lämna rosorna på hans kista var jobbigt och att se hans föräldrar brista över kistan var otroligt jobbigt. Det skar i mitt hjärta något otroligt och gör det än.
En ros för AIK, en ros för SIRIUS och en ros för DIG, vår lärare till fotbollsälskare.
Må du vila i frid. Micke. Du fattas oss.